En löpares dagbok

14 timmars arbetsdag igår. Och så öppning och tidig uppstigning idag. Men så slog klockan äntligen 15.00. Och det var dags att smita in på toaletten och komma ut iförd löparkläder. Vinka adjö till barnen som var kvar och börja vandringen hem.

Flickan från landet i norr behövde ha bilen idag. Hon skulle i väg på handboll. Så jag fick skjuts i morse till arbetet. Med packad ryggsäck. Mörkret började lägga sig, och eftersom de första 25-30' är mycket skog. Längs norrviken och bakom jästfabriken. Så ville jag komma iväg snabbt och hålla ett hyfsat temp den första halvan. De första 25' kändes senan sådär. Inte jättebra, men samtidigt inte dåligt. Och jag hann igenom skogspartierna innan mörkret hade lagt sig helt.

Efter 25' försvann alla små oroligheter kring senan och steget kändes riktigt bra. Mer och mer upp på tårna. Vilket är positivt. Och vägen hem kändes kort och behaglig. Men så kom jag fram till de där 30-skyltarna som visar vart sista km börjar. Den som går uppför. Och ungefär kring de skyltarna kom en stickande känsla kring nedre fästet av senan. Jag försökte sänka tempot lite, men det hjälpte inte. Stickandet fanns kvar.

Så länge det bara är ett pass där det ömmar lite, och inte flera i rad, så är jag inte spceiellt orolig. Det kan vara dagsformen som avgör. Nu kändes det ändå relativt bra i 11 km. Och sämre under en km. Samt att det ändå var en höjning med 2 km. Rent orkmässigt så var 12 km inga problem. Knappt ansträngd i precis under 5.00-fart. Jag får hålla kvar vid det och sista km på förra passet. Som klockades på fina 4.13 i uppförsbacke och på tår.