En löpares dagbok

Idag har det gått exakt ett år sedan jag opererade hälsenan. Det gick blixtsnabbt framåt med ett första löppass 2 veckor efter operationen. Men efter en för snabb höjning tog det stopp och jag fick långsamt börja om från början.

Vecka efter veckan. Månad efter månad. Har jag höjt distanserna och tempot. Sådär förbannat jävla klokt. Långsamt och förskitigt. Gå tillbaka ett steg om det känns för mycket.

I onsdags sprang jag hem från jobbet. 12km med ryggsäck. Senan kändes bra i 11km. I fredags var det dags igen. 10km på schemat. Orolig över att senan skulle börja göra ont igen efter ett tag. Men det kom aldrig något. Och efter att ha klockat rundan på 44.29.51 så blev leendet ännu större. Nu kändes det verkligen som att jag var på gång. Benen pinnar på bra i under 4.30-fart. Pulsen sjunker snabbt efter de tyngre partierna och efter passet. Och senan kändes riktigt bra. Att göra tider ner mot 40' känns inte långt borta.

I dag var det dags igen. Samma pass. Sällskap av Janne. Vi beslöt oss för att hålla nere tempot lite för att inte riskera något. Men när vi stannas utanför föräldrarnas hus och tittade på klockan stod den på 45.14.89. Bara 45'' långsammare än i fredags.

Men idag kändes kroppen lättare. Jag fick slita betydligt mindre idag. Benen kändes lättare. Lungorna kändes bra. Och senan kändes nästan lika perfekt som i fredags. Det enda som kändes lite var i vristen som jag stukade till lite under passet i fredags.

Så nu har jag avverkat två riktigt fina pass. Och framtiden ser ljus ut. Planer smids. Drömmar dröms. På nätterna och under dagtid. Guldmedlemskapet går nog ut här i veckan. Och jag vet inte riktigt om jag ska fortsätta skriva här. Det enda jag vet är att det blir fler löppass. Fler och fler och fler. Så får vi se vart det leder.