En löpares dagbok

De senaste dagarna har nervositeten i mig stigit ordentligt. Rädslan har satt sina spår. Och humöret har varit lite lagom bra. En kortare utflyt till Riga. Och så kom dagen. Tiden för att till slut, efter närmare sju veckor, äntligen få dra på sig de där skorna och gå ut på gatan till stolpen som alla rundor brukar börja.

Klockan startas och stegen börjar långsamt långsamt att rulla. Steg efter steg. Och för varje gång foten slår i marken känner jag efter hur det känns i senan. Första minuten gick utmärkt. Sedan kommer någon slags ilande känsla. Som om det är enorm blodcirkulation eller kall vätska som rör på sig i senområdet. Det känslan fortsätter hela den lilla km jag joggade.

Så efteråt vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Det var knappt någon stelhet alls i morse i senen, vilket är förvånandsvärt bra. Men det fanns inte heller den där perfekta känslan under löpningen igår. Kanske behövs det ett par pass innan allt faller på plats. Jag kanske hade för stora förhoppningar. Att allt inte är 110% på en gång.

Det där kalla kanske var vätskan som ska förflyttas bort genom just löpning. Så jag bryter inte ihop ännu. I morgon är det dags igen. 5-10' löpning. Under tiden är det cykling som gäller. Med låg belastning. Och att hålla foten högt så mycket det går. Klockan stannade på 5.00.29. Men det är bara början. Snart startas klockan igen.