En löpares dagbok

Sista arbetsdagen på ett litet tag är gjord. Det var med lättnad jag stängde igen ytterdörren. Och med lite lättare steg än vanligt gick mot bussen. Snön föll tätt. Jag har inte en aning om var den kom i från. Eller vad den har nera på marken att göra. Men jag kände mig som en snögubbe som gick ombord på bussen.

Senaste tiden har jag fortsatt med Dr. Gustafsson's order. Att springa mera. Jag har dragit på mig kläderna och gåt ut på vägen. Sprungit 1,2km och 1,3km. Det känns förbannat löjligt.

Under passet känns senan ingenting. Vilket gör att suget på att lägga till km efter km bara ökar. Men jag har hållt mig än så länge. Jag vet att det inte är bra.

Motivationen att träna annat. Cykling och styrka. Den är borta. Den försvann någonstans på vägen. Det är inte roligt. Det är inte det jag vill hålla på med. Nu är löpningen igång igen. Mikroskopisk. Men den är där. Den ligger där och gror.

I morgon bitti bär det av till norr. Till Robertsfors för att vara exakt. Till Flickan från landet i norr's föräldrar. 1.5km sträckor ska väl gå att hitta där också. En gång för något år sedan när jag tränade där. Då sträckorna låg på bra mycket mer än 1.5km så sprang jag längs en bilväg. "Välkommen till Fredriksfors" stod det på en skylt. Spännande. Jag sprang vidare. 30 sekunder senare kom en ny skylt. "Du lämnar nu Fredriksfors".

Ha! Där ser man. Det kan en Stockholmare ha ganska roligt åt.