En löpares dagbok

Nu har jag bråkat färdigt med alla baciller och annat skit som intog min kropp uppe i norr. Hoppas jag i alla fall. Så i fredags var det dags att försöka återuppta de där viktiga meningslösa minipassen igen. Medan Håkan Larsson planerar sin resa inför Kalmar där 18km pass radas upp dag efter dag. Så sitter jag här med en planering att köra 2km varannan dag. Känns väldigt rättvist. Men snart Håkan. Snart är jag också där.

I fredags blev det alltså 2km. [9.56.88]. Efter 700m ömmade senan rätt ordentligt. Men smärtan släppte några hundra meter senare och det gick att genomföra passet. Efter passet började det klia en hel massa kring senan. Antar att läkningen satte fart där med hjälp av blodcirkulationen.

Idag var det dags för nästa. Uppe med tuppen, eller med de där två kattuslingarna som går omkring här och verkar ha ordentliga sömnsvårigheter. Så rullade jag ner för backen utanför. Vid passering 1km [4.53.32] kändes foten riktigt bra. Och efter andra km [4.40.00] så var det fortfarande på topp. Och det här tidigt på morgonen. När det känna så bra i foten uppstår nästa problem i stället. Farten. Jag blir för ivrig och drar upp en fart som foten kanske inte bemästrar just nu.

Men det känns som att det går åt rätt håll nu. I några veckor till så ligger jag nog kvar på 2km varannan dag. Innan jag förhoppningsvis kan höja distanserna lite. Och att sedan allsvenskan börjar idag, gör inte att dagen blir sämre. Inte fram tills matchen kanske är slut i alla fall.