En löpares dagbok

Jag brukar inte vara negativ av mig. Men nu känns allt så uppgivet. Så meningslöst. Det sägs att hoppet är det sista som försvinner. Frågan är om hoppet finns kvar.

Senan blir värre hela tiden känns det som. Jag förvärrar det säkert mentalt genom att bara gå runt och känna efter och fundera på den hela dagarna. Men det är stelt på morgonen. Och det är riktigt ömt när jag känner försiktigt vid nedre fästet.

Idag pratade jag med Idrottskliniken. Och på måndag ska jag tillbaka till Dr. Gustafsson för en bedömmning. Har jag tur ingår allting i en normal läkningsprocess. Att det gör ont ett tag till och sen försvinner det. Sen blir den senan lika bra som den andra blev.

Eller så har jag otur. Någonting gick fel. Jag sprang för tidigt. Jag sprang för mycket. Eller för snabbt. Och så är allt över. Jag vet att jag inte ska gå runt och fundera över det. Att jag ska tro på att det blir bra. Men det är fan inte lätt. Inte när man bara har en enda önskan. En önskan att springa.