En löpares dagbok

Jag har i regel svårt med morgonpass. Morgonpass är vidriga. Morgonpass brukar oftast bara genomföras när nöden kräver det. När det inte finns någon annan chans. Idag var det inte så. Det fanns andra möjligheter. Men jag steg upp tidigt. Efter en hård natt med sista boken av Stieg Larsson. Jag gick ut och körde veckans andra pass. Det skulle jag nog inte ha gjort. Senan verkar inte heller tycka om morgonpass.

Det var stel i senan i början. Men det brukar det vara. Men det försvann inte efter 4-5' som det ska. Som det borde. I stället kom någon form av ömhet. Jag slog av på tempot. Nästintill gåfart. Och så kortade jag av passet. Blev bara en löjligt liten runda på 3km [15.45.87]

Nu efter löpningen känns inte senan värre än vanligt. Jag får hoppas att det inte är ett steg bakåt nu. Utan att det bara var att senan inte hade vaknat riktigt. Men kom igen. Kroppen ska väl vara lika glad som jag att den får springa lite? Att den för en gångs skull får komma ut i skogen på de där bekanta vägarna. Men tydligen inte.

Kroppen brukar vara stelare på morgonen. Min brukar knappt ha vaknat alls innan kl 12. Morgonpass känns alltid hemska för mig. De brukar bli en bunt km med pina. Nu blev det bara 3km pina.

 Frustrationen växer.