En löpares dagbok

Det skulle bli ett par dagar i norr. Ett par sköna och avslappnande dagar i den där lilla byn norr om Umeå. Med kortare joggpass. Med god mat och trevligt sällskap. Och kanske skulle jag bli av med oskulden när det gäller skoteråkande.

Det var i alla fall så det skulle bli. Men nu blev det inte så. Inte ens nära. Det blev helt jävla fel. Redan i Sundsvall han skiten i kapp mig. Bakterierna hoppade på och brottade ner mig ordentligt. Jag hade inte en chans. Jag kunde inte kämpa emot. Och på bara några timmar. Var jag besegrad.

Närmsta dagarna. I stort sätt hela vistelsen där uppe bland jättedrivorna av snö. Låg jag där i en soffa. Nedbäddad under filtar. Frös och svettades. Tills jag efter någon dag i alla fall kunde palla mig upp och stoppa ner huvudet i toaletten för att tömma magen ett par gånger.

Nu är jag nere i storstan igen. Känner stressen fylla min kropp. Jag behöver stress. Slappnar jag av blir jag sjuk. Så är det varje gång jag har lite längre ledigt. Det slår aldrig fel. Tyvärr.

Snart är det dags att komma igång med den där meningslösa 1.5km löpningen igen. I någon vecka. Innan det höjs. Kanske till 2km. Eller 2.5. Beroende på hur det känns i senan.