En löpares dagbok

Efter att ha kommit hem från fredagens arbetsdag drog jag snabbt på mig träningskläderna. Sedan blev allting svart. En timme senare vaknar jag upp på soffan. Helt utslagen. Kanske är det sviterna från den tunga dagen igår. 12 timmars arbetsdag. Och en hel massa stickande och krampande i hjärttrakten.

Men så till slut kom jag ut. In på en stig. Oj, vad jag har saknat att köra riktig ordentlig terräng. Att mala genom en skog där löven faller. Över rötter och sten. Jag märkte att det var ett tag sedan. Osäkerheten fanns där. I vanliga fall brukar jag titta framåt. Nu tittade jag mest ner var jag satte fötterna.

Tempot är oregelbundet nu. Kantigt steg. Nästan sittande. Men det får vara så nu. När senan är okej kommer steget av sig självt. Undrar om det är så här det känns för de som bara joggar en eller två gånger i veckan. Orytmiskt steg. Eller så vet de inte hur ett skönt rullande och rytmiskt steg känns. Jag vet inte.

Senan i sig känns bättre och bättre just nu. Tre löppass den här veckan. Ett av dem uppe på 4.5km. Ett steg framåt. Nu är det bara köra på. Desto mer löpning desto bättre känns det. Men det gäller att hitta en balans. Och undvika stickande hjärtan.