En löpares dagbok

Så har det gått en vecka till. En vecka till av önskan. En vecka till med drömmar. En vecka med fler 2km pass. En vecka med vår och vinter.

Under de senaste passen har det funnits en positiv känsla. Senan har känts relativt bra under de korta löppassen. Det känns nästan ingenting när jag försiktigt trycker lite på senan. Varken innan eller efter ett pass. Svullnaden på senan får jag för mig är på väg ner, men jag vet inte helt säkert. Stelheten på morgonen, även dagen efter ett löppass, är mindre.

Så det känns som att det hela är på väg åt rätt håll. Men det får bli några fler veckor med drömmar och önskningar. Fler veckor med de korta 2km passen. Kanske fungerar de ändå. Samtidigt håller jag på att lägga in lite cykelpass mellan löppassen. Jag hoppas senan ska klara av det.

Men löp och cykelpass är inte det enda kommande veckan innehåller. Den är full med annat också. Full av sånt som gör att jag just nu simmar omkring och försöker hålla huvudet ovanför ytan. Ovanför allt arbete. Jag ska börja med vårens utvecklingssamtal. Och jag hatar dessa samtal. Att sitta där öga mot öga. Prata om deras barn. Och försöka linda in saker och få fram dem på ett snällt och positivt sätt.

Men men. Någon ska väl göra det också. Det är väl bara att försöka vara positiv och borra ner huvudet och köra. Ungefär som sista 200 på ett 800m lopp. Den här veckan tar också slut någon gång. Och de kommer att avslutas på China teatern.