En löpares dagbok

Följde med Janne ut till Vallentuna och årets upplaga av terräng DM. Han skulle köra långa banan [12km] och gjorde ett hyfsat stabilt lopp. Med en andra plats som resultat. Själv stod jag bredvid. Tittade på klockan. Skrek varvtider. Jagade på.

När loppet var över var det min tur. Knyta skorna och så iväg. I lugnt tempo. Janne joggade ner. Jag körde mitt pass. Det är löjligt. Solen sken och det kändes som sommar när vi lunkade runt den 2km långa tävlingsbanan. Foten kändes helt okej.

Det jag reflekterade över i slutet på passet var mitt steg. Jag har alltid sprungit med ett högt steg. På tårna, även om det funnits tider då jag försökt avvänja mig vid det steget och få ett mera rullande steg. Efter operationen nu så har steget mest varit kantigt. Stelt och hackande. Och väldigt överdrivet hällöpande. Men idag kom jag upp lite på foten. Omedvetet. Det är gott. Steget blev lite mera naturligt. Det måste innebära att läkningen går åt rätt håll.