En löpares dagbok

En vecka har passerat sedan jag kom tillbaka till verkligheten. Verkligheten var inte så hemsk som jag var rädd för. Efter den där första dagen har allt rullat på fint. I fredags kom chefen och berättade att en ny pojke ska börja på min avdelning. Familjen bor granne med våran förskolegård.

Mamman som var där och pratade med chefen önskade speciellt att jag skulle ta inskolningen på hennes son. Varför vet jag inte. Men det var kul att höra. Kanske har de studerat vem som bara står på gården och pratar med kaffekoppen i handen. Och vem som är aktiv med barnen. Jag vet inte.

Träningen i veckan har också löpt på fint. Sex dagar. Sex pass. Kanske har jag hittat någon rytm och planering som är skonsam i nuläget. Helst vill jag springa varje dag. Men jag får ta det lugnt på den fronten nu. Löpning-styrka-cykling-löpning-styrka-cykling. Och så håller det på.

Då får jag vila senan en hel dag. Samt fri från den mesta belastning en dag till. Löpingen just nu ligger på 3km. Inte mycket att komma med. Men bättre än inget. Oftast positiva känslor under löpningen är det i alla fall. Ömheten i nedre fästet har inte visat sig speciellt mycket.

I kväll är det midnattsloppet. Tyvärr är det inte dags för mig ännu. Inte ens nära faktiskt. Jag har fortfarande siktet inställt på Tjurruset. Även om det börjar bli ont om tid. Men det bli att åka in och kolla på loppet i kväll i alla fall. För att se vad jag missar.