En löpares dagbok

Nu är veckan slut. Det har varit en bra vecka. Inga kvällsmöten och inga andra direkta måsten. Förutom att coacha-93 tjejerna, fast det är ändå rätt roligt numera. Djurgården leder äntligen en match. Och dessutom släppte Herr Winnerbäck sin ny skiva. Och bara det. Är ren lycka.

Jag har fortsatt mala km på löpbandet inne i sollentunas anläggning. Varvat med ett cykelpass för att inte överdriva löpandet nu när jag äntligen kan springa ordentligt igen. Det gick nästan ett halvår utan att jag kunde träna normalt, och just nu känns varje pass som en ren lycka.

Idag stack jag ut i skogen. Rösjöspåret. Och insåg vad jag missar genom att stå på det där trista bandet inne i en stor sal där alla ska slåss om att få syre. Och stirra in i en spegel. Det var frisk luft. Det var färggranna löv som ramlade ner framför mina fötter. Det var vindar och smuts. Det är den absolut bästa tiden för att springa tycker jag. Nu. Och 6-7 veckor framöver.

Jag vek av och provade lite nya vägar. Höll nere tempot. Försökte i alla fall. Mötte några enstaka människor som var ute och letade svamp eller rastade hunden. Kom fram till skyltar som skulle följas om man vill springa Rösjön Runt. Men ingenstans stod det hur långt det är. Idag vågade jag inte chansa. Men Håkan, Waargard eller ni andra som har koll på Sollentuna och Täbys omnejd. Hur långt är det att springa runt Rösjön?

Fick ihop 46km löpning den här veckan. Fem löppass och ett cykelpass. Och lite styrketräning på det. Så det har varit en bra vecka ur träningssynpunkt också. Hoppas det kan fortsätta så nu. Hela hösten och vintern. Utan en massa vadstrul och knäproblem. Då kan det bli sådär roligt igen. Då kan den där lyckan komma igen. Som jag saknat ett bra tag nu. Nästa vecka hoppas jag på 45-50km. Känns dumt att öka för mycket. För snabbt.