En löpares dagbok

Även om det rullar på med bra mängd varje vecka så finns det tillfällen där det tar emot ordentligt. Och för tillfället är det inte ens motivationen, att palla sig iväg på alla pass. Utan det handlar om att vika ner sig på pass. Känna att det tar emot så mycket att det helt enkelt inte går längre att följa planen.

Idag var det en sådan dag. Kanske berodde det på passet med tusingar i onsdags. 7x1000m med 1' vila. Snittade kring 3.50. Jag var inte direkt jättenöjd, men eftersom jag inte var helt slut så kan jag inte påstå att jag är missnöjd heller.

Igår blev det 14.4km ute på de snart snöfria gatorna. Kändes lätt och behagligt. Nästan lite skönt att vara ute och flyta fram. Tog emot lite i de längre backarna. Men det släppte snabbt.

Så det kanske berodde på att jag hade de där två passen i benen. För idag, efter tre km uppvärmning. Så var benen redan blytunga. Men jag gav mig iväg på bandet. Hade som mål att klara av 10km på 4.09-fart. Men när mjölksyran nästan började komma efter 5km redan insåg jag att det skulle krävas ett mirakel för att klara av det hela. Jag passerade 6km och 7km. Började ta in några sekunder av de jag låg efter 4.09 farten. Men efter 8km gick det helt enkelt inte längre. Jag tryckte argt på stopp knappen och stannade bandet. Jävla skitpass.

Jag vet att jag har betydligt högre farter i mig. Men idag gick det bara inte. Är riktigt besviken på dagsne pass, men någon träning kanske det gav i alla fall. Får köra ett lungt pass i morgon och på söndag innan jag påbörjar en ny vecka med nya möjligheter.