En löpares dagbok

Kom hem efter en dag med allt för hög ljudnivå på barnen. Mest motiverad på att kasta av mig skorna och lägga mig på soffan. Öppna colan i kylen och invänta sängen. Men efter en sån bra vecka som jag fick till förra veckan så är det bara att bita ihop och dra på sig alla kläder. Igen.

Passet skulle bestå av två rundor. Först en 12km runda. Efter tre km brukar jag ha kring 15.30-16.00 om jag kör endast en lugn 12km runda. Nu passerade jag på 15.05. Var rädd att jag kört på allt för oplanerat med tanke på distansen.

Efter 12km hade jag räknat med att ha kring timmen, vilket ger 5.00-fart. Jag tyckt själv inte att det gick speciellt snabbt utan benen svarade bra och lungorna var oberörda. Jag passerade där på 57.19. Och nu var jag på allvar orolig att smällen snart skulle komma och orken skulle ta slut helt tvärt.

Ut på andra runda. 10km kvar. Och vid den där tre km markeringen hade den här gången 15.05 igen. Lika snabbt som öppningen på första rundan alltså. Och än så länge fanns inga direkta tecken på att orken skulle tryta.

Och plötsligt. Bara sådär. Så var jag nästan framme. Benen rullade på och allt gick av sig självt. Den sista milen klockades på 46.12 och förutom lite stumma lår av asfalten och den kylan som kom fram sista km så kändes det bra. Kanske för bra. Risken är att det är en förkylning på gång nu när det här passet gick så fruktansvärt bra.

Men en öppning av veckan på 22km är bra. Det ger arbetsro för resten av veckan. Nu är det roligt. Och ännu roligare är det att Djurgården leder med 4-0 borta mot Brynäs. Wohoo!