En löpares dagbok

Egentligen kan jag inte se poängen men att ställa sig längst ner vid en backe. Börja trycka på stegen och rusa upp för den i 50 sekunder. Ramla ihop av mjölksyra. Och sedan vända sig om och jogga ner. Bara för att göra om det. Det kan inte finnas någon direkt mening med det. Och om det nu skulle göra det. Så kan man inte vara allt för tänkt för att genomföra det.

Igår efter jag stängt igen butiken när alla barn fått gå hem till sitt, så åkte jag iväg till mor och far. De bor kvar i det område där jag malt så många pass under mina tidigare år. Den här gången var siktet inställt på en drygt 250m lång backe. Första 50m är flacka, innan det börjar stiga en bra bit. Strax före slutet kommer den en knix på 20m som är brutal, innan det rullar lätt utför sista 40m.

Efter en ordentlig uppvärmning på 5km kändes kroppen fortfarande som att den inte ville vara med och leka. Men eftersom kroppen slutade ha talan för ett bra tag sedan, så fick den infinna sig i detta dårskap. Jag startade klockan på första loppet och rusade iväg. 51'' senare var jag uppe och syran sprutade redan ur öronen. Efter två lopp ville jag bara lägga mig ner och gråta. Jag joggade ner (och fick syra på vägen ner också) och vilade en minut. Sen satte jag av igen.

Målet var sex lopp och det blev till slut en psykisk vinst. Jag genomförde alla sex, även om jag var tvungen att tappa lite sekunder på de sista. Strax över 54'' på lopp fem och sex. Rent tidsmässigt är jag inte alls nöjd, hade hoppats på en sittid ner mot 49''. Men det var första gången den backen intogs på flera år, så kroppen kanske ska få anpassa sig till den högre hastigheten först.

Men att hålla på sådär känns mest som ren idioti. Fast samtidigt försöker jag tänka: Att det är just de här passen som gör att man blir bättre. Hoppas jag.