En löpares dagbok

Igår på arbetet kändes inte kroppen riktigt okej. Huvudvärken började långsamt samla ihop sig. När jag kom hem framåt sex tiden så var värken enorm. Som om barnen skulle ha hoppat på mig en hel dag. Kroppen var helt slut och jag blev trött bara av att resa på mig. Det tog inte lång tid innan gårdagens pass blev inställt och jag placerade mig i soffan i totalt mörker. Jag slocknade. Och vaknade en stund senare med varm panna. Lyckades förflytta mig till sängen.

Idag var planen att stanna till nere på gamla goda vilundavallen efter arbetet. För arbeta skulle jag. Och det fungerade bra efter en thailändsk värktablett. Så när alla barn gått hem och jag fått lämna det där stället för den här veckan. Så satte jag mig i bilen för att göra ett försök nere på banan. Snabbt ombyte på läktaren och iväg på uppvärmning. 4km senare var jag klar och hade fått känslan av att det inte riktigt stämde i kroppen.

Ibland brukar det släppa när passet väl börjar, så jag skulle ge det ett försök. 6x800m med 1' vila var planen. Loppen skulle gå på 2.48, alltså 3.30/km. Några stegringslopp och så stod jag där på startlinjen på bana två. Det blåste ordentligt. Vallen låg öde. Osäkerheten växte. Första loppet hamnade på 2.41, där jag drog ner på farten ordentligt sista 30-40m. Men jag fick slita ordentligt fram tills dess.

Andra loppet. Det slutade efter 400m. Jag hade inget mer att ge. Benen var tunga. Kroppen trött. Och mjölksyran låg där och bara väntade på att få komma fram. Men eftersom det sved att avbryta så tvingade jag mig till en 400:ing till. 81 och 78 gick de två loppen på. Och som avslutning pressade jag mig till en sista 800:ing till. 2.49 och det kändes som att jag stod stilla i blåsten.

Jag vet inte om det är att jag fortfarande inte är riktigt kry. Att något ligger och spökar i kroppen. Men idag gick det verkligen inte att fullfölja. Och det känns skit. På riktigt. Eller så är det att jag helt enkelt är i så usel form. Jag hoppas inte det. Och det känns som att jag gjort betydligt bättre pass i samma skapelse och fart som det här. Men det känns inte bra. Inte bra alls. Det känns scheisse.

Långsamt vandrade jag tillbaka till bilen. Med nedsänkt huvud.