En löpares dagbok

Jag vaknade till dagens första solstrålar som försökte kämpa sig in genom det fördragna fönstret. Det är fortfarande tidigt men det är nu eller aldrig. Jag kliver ur sängen och drar på mig ett par shorts och en t-shirt. Jag vet att t-shirten egentligen är för mycket. Men det känns ändå bäst så. Jag snörar skorna och stänger tyst dörren bakom mig.

Det är barmark. Stum asfalt för den som senaste tiden bara sprungit på snö och is. Vägarna leder uppför. Genom en liten by. Upp mot bergen. Palmer och andra exotiska träd växer höga längs sidorna. Här och där står några vakter. De enda människorna jag möter är de som är på väg till arbetet. På sin lite vespa.

Det är tungt att springa. Förbannat tungt. Stum asfalt. Hög luftfuktighet och kvav luft. Värmen suger ut all energi. Det är hopplöst att ens försöka ta sig runt längre än 6-8km. Efteråt svettas jag i flera timmar. Men jag är nöjd. Att ha börjat dagen med lite springa. Och samtidigt möte de övriga som just stigit upp och kommit ner till frukosten.

Så var det i två veckor. Men nu har jag lämnat Thailand. Och åter landat i Sverige. Kanske hade jag hoppats på att våren skulle ha dragit in över landet vid det här laget. Men jag hade visst förbannat fel. Så jag har återigen få dra på mig fjorton lager kläder. Och halkat runt på isbanorna där ute på vägarna. Den här veckan får bli lite starta-upp vecka. Utan intervallpass. Bara lugnare distans så benen får komma igång igen. Eller. Hela kroppen egentligen. För den senaste tiden har den inte gjort många knop. Mest intagit vattenmelon shakes och singha. Och en förbannat massa räkor av olika slag.

Men nu är det bara tagga igång igen. Komma in i rytmen och mala km. Det är kul. När man är igång på riktigt. Det fösöker jag intala mig i alla fall.