Aleckans blogg

Då var det dags för Vätternrundan igen, för 5e ggn under mina 5 år på cykeln. Förra året slutade äventyret i Karlsborg med krampande kropp och vätskebrist, nu skulle det gå bättre. Det bestämde jag redan förra året i gräset nedanför ringmuren i Karlsborg där jag satt å väntade på kvastbilen i 3 timmar..

Uppladdningen i år har varit på en annan nivå än året innan, i år hade jag 400mil i benen sedan mitten av Mars, inklusive 10 tuffa dagar på Mallis i Maj för att toppa formen. Men den största skillnaden var att nu skulle resan göras med Rejlers Cycling Team (RCT). Förra årets subgrupp med Hovet var ett osyncat gäng som endast kört ett fåtal distanspass inför Vättern, med RCT hade jag kört träningar 1-2ggr i veckan hela våren och även genrepat 20mil i Roslagen 2 veckor innan start med bra resultat. Vi var ett team. Det här kändes bra och tryggt, nu borde det gå vägen!

Väl i Motala var det en nervös väntan på start, lunchtiderna har sina fördelar, men väntan på att få starta om man sovit där natten innan är olidlig. Man vill inget annat än starta på en gång, man hinner fundera alldeles för mycket. I år gick tankarna kring om jag skulle fixa det eller inte, förra året var första ggn någonsin jag brutit en tävling. Skulle jag vika ner mig igen?

Samlingen var kl 12 vid parken i Motala, jag och Romeo värmde upp några km på vägen dit för att inte vara helt kalla på start. Benen kändes bra på den lilla turen, sedan följde lagfotografering och obligatorisk pissepaus innan start. Christer gick igenom lagets upplägg och presenterade Maggy (Magnus Bäckstedt) och Freddy som skulle hjälpa oss under resan runt sjön. Mäktigt att ha med så starka cyklister, och en upplevelse bara att få köra i samma klunga. Efter det gick David igenom motoruppdelning och jag hamnade i ettan, vi skulle starta ut ur Motala och värma upp gruppen lugnt i 37km/h innan vi går upp i marchfart.

12.32 går starten för vår grupp och 56 orangea cyklsiter rullar ut ur startfållan, direkt efter första sväng ser jag en stanna i kanten med problem med sin cykel. Jag tänker direkt på mina 4 punkor de senaste veckorna och tänker för mig själv att det får fan inte hända en gång till. Det visar sig vara Lasse (som hjälp mig med flera av just dessa punkor) som fått strul med kedjan, men Maggy hjälper honom tillbaka direkt och alla är med.

Uppvärmningen går fint, vi rusar inte iväg på start som min grupp gjorde förra året. Då var det 94% av maxpuls innan vi lämnat Motala, nu kontrollerat å fint och allt känns bra. Vi rullar på och märker direkt att vinden är lite jobbig, det gäller att ta skydd och vila när det går och spara sig när man inte är i främre motor. Jag har hela tiden en tanke på att dricka och äta ordentligt för att inte gå tom, minst en bar i timmen och regelbunden dricka. Jag har camelbak på ryggen vilken jag använder i främre motor, flaskorna när jag ligger i bakre. Milen rullar på rätt snabbt, motorbyten görs var 20minut och snart är vi i Gränna. Värmen trycker på och i uppförsluten visar gpsen ibland 27grader och svetten rinner under champinjonhjälmen från Poc.

Efter 80km är färsta stoppet för att kissa, jag klämmer ut någon droppe ur räkan innan det är dags att rulla vidare mot Jönköping. Vi kör lugnt uppför backen genom Kaxholmen, på toppen kommer vi ikapp en annan grupp som vi börjar köra om utför. Det blir lite kaotiskt då omkörningen inte blir klar innan hela nerförskörningen är passerad och klungan dras ut ordentligt, jag ligger ganska högt och kommer dock om smidigt. Vi passerar sedan Jönköping och backarna mot Bankeryd, snart dags för första depåstopp. Perfekt för mig då benen börjar surna lite och behöver sträckas på. Serviceteamet har ställt upp alla langningshinkar i nummerordning och jag söker upp min rosa hink med #10 från Rusta. Rosa var en jäkligt smart färg tänkte jag innan, den kommer synas i mängden. Så hade fler tänkt märkte jag i efterhand. Jag bytte flaskorna snabbt och fyllde på fickan med ett par nya bars, klämde i mig en banan. Hann även stretcha ut låren lite innan vi rullade iväg igen.

Efter depåstoppet blev det lite oordning i mototrerna, samtidigt blev vi passerade av en Bianchiklunga. Efter de passerat sänker de dock hastigheten och vi hamnar tight inpå varandra, det blir lite hetsig stämning i täten hos oss och några börjar nästan köra om dom på nytt. En sista turkos eftersläntrare kör till sist om oss och Bianchi börjar rulla på, problemet löst. Nu rullar Maggy upp och tar täten med Freddy, de hade sagt på mötet innan att blir ni trötta så kan vi gå upp å hålla farten en timme. Nu var det visst dags. De drar upp hastigheten i 45 och håller ett jämnt fint tempo, efteråt fick vi veta att David bad de lugna sig lite i backarna men Freddy svarade med "vi följer bara naturen". Kyligt och roligt sagt. Jag vet inte om de låg där framme i 5 eller 55minuter, men det var oavstet en väldigt bra period där benen fick chans att återhämta sig lite. Så här långt in i loppet, ungefär halvvägs, gör det ont lite här å var i kroppen. Benen börjar göra ont, ryggslutet, hände rå axlar gör ont. Den där jäkla camelbaken, det är den som skapar allt ont tänker jag. Jag bestämemr mig för att jag ska lämna den i nästa depå då den ändå bör vara tom tills dess.

När proffsen dragit klart börjar rotationen igen, nu med bara en motor. Här blir det lite kaos på nytt, många med krafter ligger troligen kvar längre bak och vet inte om att vi börjat rotera igen. Vi blir ett litet gäng på först kanske 12 men som snart är 8 som går runt där framme. Det här fungerar inte tänker jag, kommer spänga mig totalt på 20km om vi ska köra så här. Blir lite purken å klagar lite hos Robin som bara svarar med att jag ska köra på. Går med ett par rotationer till sen går jag ner bakom grindvakt för att inte bränna ut mig, benen gör lite mer ont igen. Stannar där en stund innan David rullar runt å säger att vi sänker hastigheten ett snäpp så fler kan gå med. Ok tänker jag, då går jag med igen. Det känsn helt ok och milen rullar på snabbt, vi närmar oss Karlsborg där jag lämnade in året innan. Det ger en enorm energiboost när vi kör igenom Karlsborg, känslan i kroppen är som natt och dag mot förra året. Visst är jag trött, men nu finns det inte på kartan att jag ska ge upp. 

Efter Kalsborg var depåstopp nummer 2. Camelbaken var nu tömd och lämnades i rosa hinken, en flaska byttes mot en ny fräsch och jag klämde en Enervit-liquid innan jag rullade vidare. Liquiden visade sig innehålla någon form av mirakelblandning, energin blev direkt på topp och kroppen kändes snart som ny. Avsaknaden av camelbaken gjorde att jag kände mig som en cyklist igen. Från depåstoppet och framåt kändes benen bara bättre å bättre mot mål. Smärta i rygg å axlar var som försvunnet. Med 50km kvar börjar jag räkna på våra tider och inser att man skulle snart klara att cykla i mål ensam å ändå klara 8h. Vilken lättnad, det gav ännu mer energi.

När vi passerar Medevi och det är ca 20km kvar går någon framför mig ur motorn och jag är plöttsligt på Maggys rulle sista biten mot Motala. Det var helt klart ett av mina häftigaste ögonblick som cyklist då han sa mitt namn när han rundade mig längst bak i rotationen. Den slingriga vägen från Medevi mot Motala hade för min del kunnat få vara ännu längre, det var så jäkla kul där och krafterna var på topp. Snart var vi inne i Motala och rullar in på motorvägen, folk börjar redan glatt skrika att vi kommer klara det. Jag hamnar längst fram när vi svänger upp på avfarten, tillsammans med Danne så leder jag sen hela tåget de sista 2km in mot mål. Vilken känsla alltså, ligger längst fram i klungan med hela RCT på rulle och sen 2-3 andra subgrupper som åker snålskjuts utöver det. Vi var säkert 100man totalt. David rullar snart upp vid sidan och med sig har han en helt slut med lycklig Thomas, in i de sista kurvorna leder de gruppen som de ledare och grundare av gruppen som de är. Vi rullar lugnt genom målportalen och tiden visar 7.45, så jävla bra! Vilken revanch från året innan.

Nu är frågan, vad hittar vi på nästa år?