Velothon Stockholm

2015-09-15 13:54   0 Likes   5 kommentarer   5 Bilder

Del

Jaha, dags för nästa race report. Den här ggn ska jag försöka vara lite mer kortfattad, får se om jag lyckas...

I söndags var det alltså dags att cykla Velothon Stockholm, ett helt nytt lopp med både en öppen motionsklass och ett proffslopp sanktionerat av UCI där bland annat Tre Berg och en lång rad utlänska proffsstall på lite lägre nivå ställer upp. Loppet med start och mål på Gärdet inne i Stockholm gick över avstängda vägar runt hela den södra staden och Södertörn med vändpunkt nere i Nynäshamn. Häftigt med ett lopp där jag och många andra för första ggn fick cykla på helt avstängda vägar, något som dock i efterhand diskuterats vilt i sociala medier. Mer om det senare.



Jag startade med Rejlers och Stockholms CK i första startgrupp, där vi inför tävlingen visste att vi skulle utkämpa en kamp mot en rad andra lag så som Boon Edam, Skoda cycling team och Budkompaniet. Utöver dessa lag fanns även lång rad klubbar på plats med cyklister så som La Chemise och Hovet. Vi såg ändå Skoda som största konkurrent innan loppet då vi visste att de toppat laget med starka cyklister som Nisse Penton och Luca som båda är med och dominerar Stockholmscupen på landsväg. Totalt var det över 450 cyklister i den gigantiska förstaklungan som bestämt sig för att cykla fort.

Vi rullade ut från Gärdet vid 8.05 i en gemensam masterstart bakom en bil som höll ett lugnt tempo genom Stockholms centrala delar för att sedan släppa farten lös vid Londonviadukten efter 6km. Det var ändå trångt å stökigt å alla ville ha en bra position tills dess det släpptes lös, jag lyckades tappa en av mina två flaskor redan vid slussen å tänkte att "jaha det är en sån dag idag", ska allt gå fel redan från start. Fick dock en ny direkt av en lagkompis och jag slapp oroa mig för vätskan ett tag iaf.

Stockholms CK hade en plan för dagen, och idag var min roll att vara hjälpryttare. Jag skulle göra allt som står i min makt för att hjälpa först Elon att hålla en bra position i klungan, Elons uppgift i sin tur var att vara aktiv den första delen av loppet och hitta på något bus i form av utbrytning eller attacker. Jag försökte hålla honom högt i klungan, men då och då tappade han position och jag fick leta upp och dra upp honom på nytt. När vi kom ut på Gamla Nynäsvägen efter ett antal mil började vinden göra sig påmind mer å mer, en utbrytning om 4 man hade gått iväg och vi hade missat att komma med. Jag och Robban fick börja ta upp jakten tillsammans med en från Boon Edam vilka oxå missat när utbrytningen gick. Vi jobbade på bra och strax innan Ösmo var vi nästan ikapp, Elon höll sig väl framme och såg läget och bryggade ikapp. Kanon, då kunde vi andra gå ner och vila lite.

Snart var vi i nynäs och benen kändes redan slitna, förningarna i motvinden hade tagit rejält. Det var inga duvungar vi jagat ikapp, med där framme var bland annat Penton. Jag försökte vila så gott jag kunde i klungan men ville ändå inte ligga för långt bak för att kunna vara behjälplig om det behövdes. I backarna efter Nynäs gick två från Rsyka posten iväg i en stark attack, vi fortsatte avvakta då vi hade Elon med där framme. Tempot gck upp å ner, det var inga lag som helhjärtat ville dra ikapp utbrytningen. Perfekt för oss, guldsits. När vi kommit in ett par mil på Sorundavägen på vägen upp mot Stockholm igen börjar vi skymta en orange cyklist i kurvorna framför. Det kunde bara vara Elon som släppt utbrytningen, och mycket ritkgit var vi snart ikapp honom. Dags att jobba igen, nu behövde vi ta in utbrytningen för att få med en av de våra igen. Näste man att köra för var vår ödmjuke starking Björn.

Det tog en stund innan vi fick till ett riktigt bra samarbete, men mot slutet av Sorundavägen och ut på Södertäljevägen körde vi på hårt. Vi var 4-5st från StoCKholm som jobbade på där framme och vi tog ikapp tid snabbt. Vi fick ögonkontakt igen och i ett backigt parti när vi bara hade ett par hundra meter upp till utbrytarna så bryggade Björn ikapp. Nu fick vi vila igen, alla StoCKholmare släppte direkt av och klungan började tappa igen. Frustrationen bland andra lagen märktes direkt å det klagades å muttrades lite.

Nu var vi i en bra sits igen och rullade vidare mot målet. Nu fick alla andra lag sköta dragjobbet om det skulle gå fort. Det blev mer å mer hetsigt i den fortfarande stora klungan, såg flera krasher längs vägen. Värst var en vurpa vid Sundby Gård där 4-5cyklister gick i backen precis framör mig och jag fick svänga tvärt för att undvika den själv. Kollade bak snabbt å såg så det inte var någon jag kände, och körde vidare. Benen började kännas riktigt trötta, in mot Huddinge kom lite krampkänningar i benen och drickan var slut. Tuggade i mig ett par gt-tabletter å hoppades på det bästa.

När vi passerade genom Huddinge passade jag på att ta en bättre position, visste att Jenny skulle stå å titta i Stuvstakorset, så i backen upp på Ågestavägen gick jag upp i topp och låg med där när vi rullade ner i korsningen. Jenny hann fota en lång rad bilder  och jag lyckades tom se lite glad ut trots smärta i ben och energibrist. Tänkte att snart kommer jag åka av för nu kommer det börja gå riktigt fort in mot stan sista 2 milen. Försökte ändå hålla mig högt upp i klungan och lyckades hyffsat med det hela vägen. När vi kommit in i stan och kom ut på Söder Mälarstrand fick jag dock släppa lite då det blev väldigt trångt och jag blev prejjad en rad ggr och gick nästan i backen men räddades av en cyklist intill som jag tacklade till ofrivilligt.

Loppet avslutades med ett varv ut runt Kaknäs på Djurgården. Klungan var fortarande sjukt stor, en bit över 100man och vägen smalade av. Jag tappade lite position och låg inte alls bra till för en spurt, kände inte heller att jag kunde ta mig fram då det var så trångt. Ut på upplopppsrakan öppnade det ändå upp lite och jag föröskte komma fram, men var osäker på om jag skulle kunna spurta öht då jag haft krampkänningar tidigare. Kom upp runt 10e plats i klungan men när spurten skulle börja så höll någon på att vurpa framför och jag fick slå av innan jag ens kommit igång. Ville inte vurpa så valde då att rulla i mål istället och ca 50 cyklister passerade på upploppet och jag kom in som 67a.

Björn som varit i utbrytning hela vägen kom in som 4a, han tappade tyvärr tätgruppen sista kilometrarna men höll precis undan för oss i klungspurten. Grymt starkt kört, det var han så värd! Summa av det hela så var det ett otroligt väl arrangerat lopp, och en häftig upplevelse. Kul att vara hjälpryttare och få hjälpa någon annan till framgång, spec en kompis som Björn. Det gör jag gjärna om, och någon gång kanske man själv får den hjälpen i jakten på ett eget resultat.

Kul även att se lite bilder efter loppet där man ligger längst fram å kämpar i jakten på utbrytningar, ger lite mer tillfredställelse. Destå tråkigare att läsa i sociala medier hur allmänheten sett på loppet. Läst en lång rad hatiska kommentarer på både Polisens och Huddinge Kommuns hemsida. Någon bilist har tom med misshandlat en funktionär för att hen inte fick köra ut med bilen på vägen, vart är världen på väg? Jag hoppas ändå arrangören tar till sig kritik från bilister så det kan bli ett lopp även nästa år, kanske med en mer genomtänkt bansträckning så det inte skapar sådan irritation. För om det är något vi inte behöver så är det att göra stämningen på vägarna än mer uppretad än vad den är nu.

Det blev visst inte så kort rapport denna gång heller, bättre lycka nästa gång :) 

Bilder

 

Tre Berg, tävlingsklass med sverigeeliten

2015-09-07 13:32   2 Likes   2 kommentarer   2 Bilder

Del

Att det här loppet skulle bli tufft det visste jag redan innan, och det visade sig bli precis så slititgt som jag trodde. Ställde för första ggn upp i tävlingsklass på ett större lopp och på plats fanns den svenska eliten med bland annat svenka mästaren Gingsjö, Vetterhall och Michael Olsson. Ett flertal Continentallag med mycket starka åkare som vi visste redan innan bestämt sig för att köra skiten ur oss elitmotionärer som tror vi kan cykla.

Direkt på start, egentligen redan innan km 0, så satte master-bilen upp farten till 50kmh. Det var att gå från ouppvärmd till 90%+ i puls på ett par minuter. Klungan blev direkt till ett led i kantvinden och man fick slita hårt för att bara hänga med. Efter bara någon km märkte jag hur det sprack av ett par cyklar bak, dvs redan sist i klungan, kul... Försöke förbättra positionen lite och tog mig upp en bit i fältet, pulsen ville dock inte gå ner och jag kände att det här kommer inte fungera i längden. Efter 9km bestämde jag mig för att det är lika bra att släppa nu och hänga på klungan bakom ist som borde köra lite lugnare, sagt å gjort släppte jag av och trampade lugnare ett par minuter innan nästa gäng kom ikapp.

Nästa klunga dröjde inte länge och där fanns flera duktiga cyklister som blivit överrumplade av den tidiga splittringen. I den här gruppen hittade jag dock ett par fler SCKare i form av Robert och Daniel, jag hängde med gruppen till Falköping där dagens första berg kom i form av Mösseberg, en kort stigning på ca 1.5km med ett snitt på runt 7%. Den avslutades dock med en rejäl brant med lutning på upp till 19%, inte bra alls med min utväxling på 11-25 där bak å 39 på lilla klingan ifram.

Jag hade fått slita även med den andra gruppen fram till berget, kroppen kändes inte helt bra. Dagarna innan loppet hade jag haft en trött känsla i kroppen och på kvällen innan strulade magen en del och jag kände mig lite febrig. Väl på start var det bättre men jag märkte ju längre loppet gick att det här är inte min dag. På Mösseberg fick jag ta det lite lugnare uppför än vad jag normalt klarar och var bland de sista upp, täntke att det gör inget då det samlas ihop nedför ändå. Började nedförskörningen offensivt och var bra med gruppen i första sväng, bromsade till lite för hårt i blötan och fick lite sladd på bakdäcket. Instinktivt så började jag fega lite efter det och tappade ist för att ta ikapp utför, blev omkörd av alla som var bakom och tappade gruppen. Kvar blev även Robin som hängt med första klungan längre, men inte fixat backen i deras fart. Vi grupeprade oss med tre andra som oxå tappat klungan och försökte gå ikapp igen, tuggade på i ett par mil innan vi gav upp i vinden som nu bytts från med till mot när vi vände norrut. Vi väntade ist in nästa grupp som vi såg några hundra meter bakom och passade på att fylla på med energi.

Vi körde böljande och vackra vägar som slingrade sig fram genom terrängen, kroppen kändes sämre å sämre. Började må illa och få ont i magen, tankar om attt bryta började dyka upp. Men jag tog mig ändå med gruppen utan större problem, och tänkte att jag får ta min fart om det är så att det blir värre. Snart var vi vid andra berget för dagen, eller snanare en kulle i form av Billingen. Den stigningen var inte alls lika brant som den tidigare, och passade mig mycket bättre. 

Efter backen blev det en nerförskörning och lättåkt en längre sträcka. Vi blev omkörda av två mc och jag förstod att motionsklassen var på g ikapp, skönt tänkte jag, nu kan man bädda in sig i klungan och ta det lite lugnt. Mycket riktigt kom motion ikapp efter någon minut, och jag såg Alex igen som fladdrade av tävlingen strax innan mig. David rullade förbi och hälsade mig välkommen. Vi passerade snart fasta langningssträckan och jag fick mig en ny flaska av Sebastian i farten, fenomenalt fixat.

Efter langningen kom vi ut på Västgötaslätten. Nu skulle vi verkligen få veta att idag BLÅSER det, de nordliga vindarna var i normalt 7-8m/s och i byarna upp mot 15. Vinden kom rakt från höger och inte ett träd fanns i sikte att ta skydd bakom. Klungan stretchades ut som ett snöre längs vägens vänsterkant. Här var jag nära att släppa, en högersväng kom till slut som räddning och jag insåg att efter den kan man få vila lite då det blir motvind ist. Kroppen började ändå kännas bättre på något mystiskt sätt, jag cyklade å längtade lite efter Kinnekulle då vinden skulle ställa till mindre problem där och vägen in i mål sen. Innan den längre stigningen upp på berget var en kortare backe med vinden i ryggen och jag passade på att placera mig bättre. Efter följde en kort sträcka platt i motvind innan det bar ner nerför till Hällekis där den riktiga stigningen börjar. Klungan stretchades ut på nytt. Backen upp på Kinnekulle mjukstartar med ett par km i lätt lutning runt 4-5%, sen brantar den till och å på slutet i målbacken från SM förra året lutar det en bra bit över 10%. Jag placerade mig högt upp tidigt för att ha chans att tappa lite uppför, men lyckades hela backen hålla mig högt och nådde toppen som runt 6a i klungan. Kollade bak å märkte att här är ju ingen klunga längre, vi var runt 8 man som i princip gått loss.

Vi tryckte på nerför och en liten grupp bildades som samarbetade rätt bra. Vi såg att ytterliggare en liknande grupp låg en bit bakom och jagade. När vi vände norrut igen en bit ner slutade vår grupp fungera och de kom ikapp. Tillsammans började vi sedan samarbeta och tryckte på mot Skara. Strax innan vi kom in i Götene kom vi ikapp 2 från tävlingsklass som gick in i vår grupp, de snurrade runt ett par varv med oss och vilade sen drog de på en attack vid en rondell i Götene. Jag och en Valhall-kille hängde på och tillsammans körde vi sen ifrån gruppen och anslöt snart till en större grupp från tävlingsklass som låg å körde 2par efter att blivit avhängda. En väldigt behaglig grupp som lugnt å städat rullade fram i 38-40kmh i medvinden och småpratade. Vi gick in i den gruppen och körde sen med den in i mål. Cyklisterna från motionsklass såg vi inte mer och i mål var vi till slut ca 5min före.

Kroppen känndes verkligen mycket bättre sista 5milen av loppet och jag grämer mig lite att jag var så långsam nerför Mösseberg att jag tappade gruppen med RObert och Daniel där. I övrigt gjorde jag vad jag kunde, kroppen ville inte riktigt fungera så en 75eplats i en klunga med flera continentallag och elitcyklister känns helt ok. Nästa år vill jag komma tillbaka och hänga med längre.
 

Bilder

 

Stockholm Ride 2015, 4:a!

2015-06-28 08:02   2 Likes   6 kommentarer   3 Bilder

Del

Bilder

 

Vätternrundan 2015

2015-06-16 14:13   1 Liker   5 kommentarer   6 Bilder

Del

Då var det dags för Vätternrundan igen, för 5e ggn under mina 5 år på cykeln. Förra året slutade äventyret i Karlsborg med krampande kropp och vätskebrist, nu skulle det gå bättre. Det bestämde jag redan förra året i gräset nedanför ringmuren i Karlsborg där jag satt å väntade på kvastbilen i 3 timmar..

Uppladdningen i år har varit på en annan nivå än året innan, i år hade jag 400mil i benen sedan mitten av Mars, inklusive 10 tuffa dagar på Mallis i Maj för att toppa formen. Men den största skillnaden var att nu skulle resan göras med Rejlers Cycling Team (RCT). Förra årets subgrupp med Hovet var ett osyncat gäng som endast kört ett fåtal distanspass inför Vättern, med RCT hade jag kört träningar 1-2ggr i veckan hela våren och även genrepat 20mil i Roslagen 2 veckor innan start med bra resultat. Vi var ett team. Det här kändes bra och tryggt, nu borde det gå vägen!

Väl i Motala var det en nervös väntan på start, lunchtiderna har sina fördelar, men väntan på att få starta om man sovit där natten innan är olidlig. Man vill inget annat än starta på en gång, man hinner fundera alldeles för mycket. I år gick tankarna kring om jag skulle fixa det eller inte, förra året var första ggn någonsin jag brutit en tävling. Skulle jag vika ner mig igen?

Samlingen var kl 12 vid parken i Motala, jag och Romeo värmde upp några km på vägen dit för att inte vara helt kalla på start. Benen kändes bra på den lilla turen, sedan följde lagfotografering och obligatorisk pissepaus innan start. Christer gick igenom lagets upplägg och presenterade Maggy (Magnus Bäckstedt) och Freddy som skulle hjälpa oss under resan runt sjön. Mäktigt att ha med så starka cyklister, och en upplevelse bara att få köra i samma klunga. Efter det gick David igenom motoruppdelning och jag hamnade i ettan, vi skulle starta ut ur Motala och värma upp gruppen lugnt i 37km/h innan vi går upp i marchfart.

12.32 går starten för vår grupp och 56 orangea cyklsiter rullar ut ur startfållan, direkt efter första sväng ser jag en stanna i kanten med problem med sin cykel. Jag tänker direkt på mina 4 punkor de senaste veckorna och tänker för mig själv att det får fan inte hända en gång till. Det visar sig vara Lasse (som hjälp mig med flera av just dessa punkor) som fått strul med kedjan, men Maggy hjälper honom tillbaka direkt och alla är med.

Uppvärmningen går fint, vi rusar inte iväg på start som min grupp gjorde förra året. Då var det 94% av maxpuls innan vi lämnat Motala, nu kontrollerat å fint och allt känns bra. Vi rullar på och märker direkt att vinden är lite jobbig, det gäller att ta skydd och vila när det går och spara sig när man inte är i främre motor. Jag har hela tiden en tanke på att dricka och äta ordentligt för att inte gå tom, minst en bar i timmen och regelbunden dricka. Jag har camelbak på ryggen vilken jag använder i främre motor, flaskorna när jag ligger i bakre. Milen rullar på rätt snabbt, motorbyten görs var 20minut och snart är vi i Gränna. Värmen trycker på och i uppförsluten visar gpsen ibland 27grader och svetten rinner under champinjonhjälmen från Poc.

Efter 80km är färsta stoppet för att kissa, jag klämmer ut någon droppe ur räkan innan det är dags att rulla vidare mot Jönköping. Vi kör lugnt uppför backen genom Kaxholmen, på toppen kommer vi ikapp en annan grupp som vi börjar köra om utför. Det blir lite kaotiskt då omkörningen inte blir klar innan hela nerförskörningen är passerad och klungan dras ut ordentligt, jag ligger ganska högt och kommer dock om smidigt. Vi passerar sedan Jönköping och backarna mot Bankeryd, snart dags för första depåstopp. Perfekt för mig då benen börjar surna lite och behöver sträckas på. Serviceteamet har ställt upp alla langningshinkar i nummerordning och jag söker upp min rosa hink med #10 från Rusta. Rosa var en jäkligt smart färg tänkte jag innan, den kommer synas i mängden. Så hade fler tänkt märkte jag i efterhand. Jag bytte flaskorna snabbt och fyllde på fickan med ett par nya bars, klämde i mig en banan. Hann även stretcha ut låren lite innan vi rullade iväg igen.

Efter depåstoppet blev det lite oordning i mototrerna, samtidigt blev vi passerade av en Bianchiklunga. Efter de passerat sänker de dock hastigheten och vi hamnar tight inpå varandra, det blir lite hetsig stämning i täten hos oss och några börjar nästan köra om dom på nytt. En sista turkos eftersläntrare kör till sist om oss och Bianchi börjar rulla på, problemet löst. Nu rullar Maggy upp och tar täten med Freddy, de hade sagt på mötet innan att blir ni trötta så kan vi gå upp å hålla farten en timme. Nu var det visst dags. De drar upp hastigheten i 45 och håller ett jämnt fint tempo, efteråt fick vi veta att David bad de lugna sig lite i backarna men Freddy svarade med "vi följer bara naturen". Kyligt och roligt sagt. Jag vet inte om de låg där framme i 5 eller 55minuter, men det var oavstet en väldigt bra period där benen fick chans att återhämta sig lite. Så här långt in i loppet, ungefär halvvägs, gör det ont lite här å var i kroppen. Benen börjar göra ont, ryggslutet, hände rå axlar gör ont. Den där jäkla camelbaken, det är den som skapar allt ont tänker jag. Jag bestämemr mig för att jag ska lämna den i nästa depå då den ändå bör vara tom tills dess.

När proffsen dragit klart börjar rotationen igen, nu med bara en motor. Här blir det lite kaos på nytt, många med krafter ligger troligen kvar längre bak och vet inte om att vi börjat rotera igen. Vi blir ett litet gäng på först kanske 12 men som snart är 8 som går runt där framme. Det här fungerar inte tänker jag, kommer spänga mig totalt på 20km om vi ska köra så här. Blir lite purken å klagar lite hos Robin som bara svarar med att jag ska köra på. Går med ett par rotationer till sen går jag ner bakom grindvakt för att inte bränna ut mig, benen gör lite mer ont igen. Stannar där en stund innan David rullar runt å säger att vi sänker hastigheten ett snäpp så fler kan gå med. Ok tänker jag, då går jag med igen. Det känsn helt ok och milen rullar på snabbt, vi närmar oss Karlsborg där jag lämnade in året innan. Det ger en enorm energiboost när vi kör igenom Karlsborg, känslan i kroppen är som natt och dag mot förra året. Visst är jag trött, men nu finns det inte på kartan att jag ska ge upp. 

Efter Kalsborg var depåstopp nummer 2. Camelbaken var nu tömd och lämnades i rosa hinken, en flaska byttes mot en ny fräsch och jag klämde en Enervit-liquid innan jag rullade vidare. Liquiden visade sig innehålla någon form av mirakelblandning, energin blev direkt på topp och kroppen kändes snart som ny. Avsaknaden av camelbaken gjorde att jag kände mig som en cyklist igen. Från depåstoppet och framåt kändes benen bara bättre å bättre mot mål. Smärta i rygg å axlar var som försvunnet. Med 50km kvar börjar jag räkna på våra tider och inser att man skulle snart klara att cykla i mål ensam å ändå klara 8h. Vilken lättnad, det gav ännu mer energi.

När vi passerar Medevi och det är ca 20km kvar går någon framför mig ur motorn och jag är plöttsligt på Maggys rulle sista biten mot Motala. Det var helt klart ett av mina häftigaste ögonblick som cyklist då han sa mitt namn när han rundade mig längst bak i rotationen. Den slingriga vägen från Medevi mot Motala hade för min del kunnat få vara ännu längre, det var så jäkla kul där och krafterna var på topp. Snart var vi inne i Motala och rullar in på motorvägen, folk börjar redan glatt skrika att vi kommer klara det. Jag hamnar längst fram när vi svänger upp på avfarten, tillsammans med Danne så leder jag sen hela tåget de sista 2km in mot mål. Vilken känsla alltså, ligger längst fram i klungan med hela RCT på rulle och sen 2-3 andra subgrupper som åker snålskjuts utöver det. Vi var säkert 100man totalt. David rullar snart upp vid sidan och med sig har han en helt slut med lycklig Thomas, in i de sista kurvorna leder de gruppen som de ledare och grundare av gruppen som de är. Vi rullar lugnt genom målportalen och tiden visar 7.45, så jävla bra! Vilken revanch från året innan.

Nu är frågan, vad hittar vi på nästa år?

Bilder

 

Träningsåret 2012 i siffror

2013-01-12 20:55   0 Likes   3 kommentarer   0 Bilder

Del

313pass, 428h och 6977km, så lyder summeringen av mitt träningsår 2012!

Jag kan se tillbaka på året med delade känslor, det har varit både ris och ros. Jag klarade ett av mina på förhand uppsatta mål, att åka Vasaloppet under 7h. Med ungefär 40mil längdskidor i benen klarades målsättningen lekande lätt när jag i lätt snöfall åkte i mål på måndagens öppet spår på tiden 06:06:55! Två veckor innan Vasan inträffade dock det som orsakat årets stora problem träningsmässigt. Under ett träningpass längskidor fick jag en skada i mage/ljumskpartier som jag sedan kämpat med under hela året. Att jag åkte Vasan 2 veckor efter att skadan uppstått var givetvis inte speciellt smart så här i efterhand, och kanske anledningen till att jag fortfarande inte blivit av helt med problemen.

Efter vasaloppet blev det därför vila pga skadan i ett antal veckor samt en del besök till en naprapat. När jag kom igång igen var det dags att starta uppladdningen inför Vätternrundan. Som en del av träningen så provade jag på ett par motionslopp under Maj där jag för första ggn testade på att cykla med de snabbare grupperna, tävlingarna gick bra och jag kände mig i kanonform till Vätternrundan. Där var målsättningen att komma under 9h, förra året hade klockan stannat på 9:17. Det var nära att jag lyckades, tyvärr gick det inte riktigt som tänkt för min grupp vilket sinkade mig en del. Pga skador, en vurpa och lite annat kom jag till slut i mål på tiden 9:15, två minuter snabbare än förra året. Missnöjd, men jag hade mycket krafter kvar i benen vid målgång och kände att jag skulle fixat det om loppet sett lite annorlunda ut. Nytt försök 2013!

När Vättern var avklarad så var årets 2 stora milstolpar passerade. 2 veckor senare var jag anmäld till lag-stafetten St Olavsloppet mellan Östersund och Trondheim. Pga skadan hade jag inte kunnat träna någon löpning på i princip hela året, nu fick jag ut och testa löpformen och se om jag skulle kunan ställa upp. Efter att nästan uteslutande tränat cykling i ett par månader var det med tunga ben jag testade att springa igen, det kändes inte helt bra men jag bestämde mig ändå för att delta i stafetten. Det blev totalt 3 sträckor under den 4 dagar långa tävlingen. Det var en ritkigt skoj upplevelse där lagandan och sammanhållningen var  roligare än det sportsliga. Vårt lag Rörösjön ik hade inget med toppen att göra, men det var skoj ändå och det blir nog en repris även 2013. Jag fastnade för vägarna och naturen i Norge så i år tar jag nog med cykeln och stannar lite längre! Skrev jag föresten att jag köpte en ny cykel under sommaren, en Scott Foil 20 som jag är så grymt nöjd med. Ninja-hojjen som jag kallar den har efter det givit många härliga stunder på vägarna norr om Stockholm.

Resten av sommaren och året har jag mer eller mindre tränat utan någon spec målsättning. Jag har kört det jag tyckt varit skoj, samt försökt rehab-träna magen för att den ska bli bra igen. Det har blvit många mil cykel och flera timmar på gymmet. I December kom snön tillbaka till Stockholm och träningen inför Vasaloppet kunde börja igen!

Summering av 2012 i siffror:

89 gympass
90 cykelpass och 5800km, totalt snitt på 29.7km/h på landsvägen
22 löppass
47 längdskidpass och 788km
3 vurpor på rullskidorna
200.000 förbrända kalorier uppmätt med pulsklockan! 
+ en mass mer skoj

Vart landar det 2013? 

Skidpremiären avklarad!

2011-12-20 22:02   1 Liker   1 kommentar   1 Bilde

Del

Om än inte riktigt som det var tänkt så har jag idag stått på ett par skidor för första ggn den här vintern! Dom tappra spårdragarna ute i Granåsen (Bålsta) har försökt göra ett spår av den lilla snö som finns och 3-400m av spåret var helt ok och helt åkbart. Det blev några rundor fram och tillbaka mest för att det var kul att stå på snö igen samt för att testa de nya pjäxorna. 

Hoppas hoppas hoppas att det blir kallare snart och att snön kommer på riktigt, är så enormt sugen på att komma igång med skidträningen...

Bilder

 

Mycket vill ha mer

2007-09-10 21:32   0 Likes   1 kommentar   0 Bilder

Del

Fick en fix idé idag på jobbet att nu är det dags att prova på att springa milen igen. Det har blivit lite si å så med löpningen senaste åren men nu senaste tiden har jag försökt komma igång igen, har kört ett par rundor per vecka men dom har bara legat runt 7km och det har inte alls känts spec bra. Men idag kände jag en grym motivation för att prova på å springa en mil och hålla ett hyffsat tempo. Jag tyckte det skulle vara helt ok bara jag kom under 50min för det är det tempot jag hållt under de senaste passen.

Det gick dock väldigt mycket bättre än väntat. Jag vet inte vad det berodde på men jag gick ut stenhårt för att vara mig. Öppnade först 3km på 11.30 och vid 5km var jag på runda 22min. I "mål" tog jag mig på 44.43!! Jag fattar inte att jag kunde springa så snabbt i nuläget. Jag var inte spec trött heller bara jag fått vila nån minut efter jag var klar. Nu vill jag se hur långt det här kan bära, kanske ner mot 40min inom ett par månader?

Är så sjukt nöjd! =)