En löpares dagbok

Till slut kom dagen. För första gången på nästan tre år så infann jag mig nere på Vilundavallen igen. På de röda banorna som låg där och småmös i solskenet. Det var dags att springa sådär fort igen. Inte fort som på tusingar eller liknande intervaller. Utan riktigt jävla fort. Det var dags för 200:ingar.

Men för att komma dit så var jag tvungen att ta mig igenom helgen. Och det var kanske inte heller det roligaste. Det var inga tunga pass. Men det var en magsjuka som heter duga. I ett flertal timmar under lördagen bänkade jag mig framför toaletten med huvudet ner i den. Tills all mat var borta. All ork. All livsvilja. Men när söndagen kom så fanns det ändå ljus i tunneln.

Måndagen fick bli ett lugnt 13km pass där jag kände på kroppen och energin. Det fick bli lite avgörande om det skulle bli intervaller idag eller inte. Och bevisligen. För det känns i benen nu. Så blev det en bunt 200:ingar.

Efter 4km uppvärmning och lite stegringslopp fanns det inte så mycket att be för. "Det blir inte roligare än så här", brukade vår coach Lasse Ericsson säga innan våra intervallpass förr i tiden. Konstigt att den tanken fortfarande sitter kvar. Han hade fler klassiska fraser, men de kommer jag till på de sista loppen.

Jag drog iväg på första loppet. 33.43. Helt okej. Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på. Det var ändå väldigt länge sedan sist. Och man är kanske inte 19 och i toppform längre. Inte än. Även om man gärna vill tro det. 30'' vila och iväg på nästa. 34.21. Pulsen var hög nu. 34.20 och 33.54. Rätt omjämna lopp, men i ena kurvan blåste det rejält.

34.89 och 34.75 på nummer fem och sex. Och där höll jag på att kasta in handduken. Men som tur var var Janne med och joggade så han pushade mig till två lopp till. Benen var riktigt stumma i utgången på kurvorna. Men jag fick till 34.45 och 34.02 på de två sista och höll därmed uppe tempot även på de. När jag kom på upploppet hördes coach Lasses ord i huvudet igen. "Ner med armarna!" och "Ända in!".

Som sagt. Ett snitt på 34.18 kanske inte är mycket att hurra över. Men det var första gången på väldigt länge jag körde snabbare lopp. Och även om man kör distans och längre intervaller så blir det kantigt och orytmiskt första gången det blir snabbare intervaller. Nästa vecka är det dags igen. Och då ska det fan bli 10st. Idag avslutades det med 3km barfota jogg i gräset. Helt klart den bästa sortens nerjogg.