En löpares dagbok

Och där sitter jag. Utan att blinka stirrar jag på TV:n. Ser hur hon bara flyger fram. Hur benen bara pumpar. Och så det taktiska valet att sticka förbi på insidan. Och sedan inte se sig om. Glida över målinjen som vinnare. Som totalt utmattad vinnare.

Kvar sitter jag. Och bara gapar. Känner hur känslorna blandas i kroppen. Otrolig glädje. Imponerad och glad för hennes skull. Men samtidigt med en viss bitterhet. Jag vill också. Jag vill också tävla igen. Tävla och vinna. Tävla och sticka förbi i sista kurvan. Komma in på upploppet och låta benen pumpa. Känna mjölksyran spruta. Och gå in över målingen som vinnare.

Men nu är det inte så. Inte längre. Nu sitter jag med en relativt nyopererad hälsena och får nöja mig med att vara bitter. Och glad. I helgen har jag ändå lagt på lite motstånd på motionscykeln. Det har känts bra. Men än är det lång väg kvar. Lång väg kvar till de riktigt bra långa passen.

 Men i alla fall. Grattis Kalla. Du är en drottning.