En löpares dagbok

Till slut var kalenderbladet tvunget att slå över till torsdag. Personligen önskade jag att det inte skulle bli så. Kanske kunde det bli fredag på en gång. För torsdag, det betyder backpass. Och backpass, det betyder smärta. Vidrig smärta. Nervositet byggs upp och vid stolpen nere vid backens start stod jag och kräktes lite innan passet.

Men för att börja från början så återgår vi till kalendern och måndagen. Eftersom den långintervallperioden är över för stunden så är det dags för lite snabbhet nu. 70/20 lopp började veckan med i skogarna backom rösjön. Fram och tillbaka. Gång på gång. I en evighet. Eller i alla fall sju gånger. Kanske hann jag 350m per lopp, vilket skulle ge ett tempo strax under 3.30/km.

Kalenderbladen faller vidare och tisdagen och onsdagen rullar på. Ett 16km pass och ett 15km pass på bandet. Inga problem för benen.

Och så är vi framme på dagens etapp. Den där vidriga backen. Ledig dag och jag sätter mig i bilen för att åka till Väsby och backen. Den klassiska. Som används i så många år till att skapa mjölksyra, stela vader och allmän trötthet. Nu var jag där igen. Förra veckan fick jag sällskap av Janne och ett snitt på 51.56.

Nu stod jag där själv. Och efter 6km uppvärmning kändes kroppen inte allt för pigg. Men jag drog iväg. Startade klockan vid stolpen och stannade den efter backen och några meters utlöp. 50.85. Nästa gick på 50.04. Benen kändes förvånandsvärt pigga.

Lopp tre och fyra gick på 50.30 och 50.89. De fyra första loppen en bra bit under förra veckans snitt. Inte illa. Lopp fem och sex däremot. De kändes. 51.52 och 51.79. Helt okej egentligen, men jag är lite besviken att jag inte riktigt orkade hålla uppe farten i mittenpartiet. Känns som att jag inte riktigt vågar borra på, utan fegar lite. Men snittet totalt på de sex loppen blev 50.73, vilket är en fin puttsning av förra veckans.

Så nu blickar jag vidare. Långpass i morgon eller på lördag. Kanske svänger jag förbi och ser på Herr Larsson och folket som kör test nere på vallen på lördag. Jag har ju ett par km att slå ihjäl. Så att säga. Men det bästa av allt, det är att torsdagsbladet snart rammlar av kalendern och att det är en hel vecka kvar innan det är dags igen.