En löpares dagbok

Efter att förra veckan startat upp med en lite kortare backintervallsperiod (250m i stället för den tidigare 450m). Så insåg jag hur idiotiskt det egentligen är att springa upp och ner för en backe. Känna hur mjölksyran sprutar från lopp ett. Hur smärtan bara ökar för varje steg och samma sak med viljan att bara lägga sig ner och självdö en smula.

Men nu är det en ny vecka. Och varför inte ställa sig längst ner vid samma jävla backe och börja resan upp och ner igen. Som tur var fick jag Janne som sällskap den här gången, vilket gjorde det hela lite lättare. Om nu lätt är rätt ord att använda i det här samanhanget.

De första tre loppen gick okej. Mjölksyran infann sig givetvis snabbt. Men samtidigt flöt det på rätt ockej. Dessutom fick jag ligga före brorsan som annars alltid slagit mig i stort sätt allt vi kört i löpväg. Lopp fyra började slita något enormt. Och när den där sista 20 meters knixen kom på backen, strax före de sista 30 meterna utlöp, så kändes det som att en vägg kom emot mig. Benen var stumma och stora som stockar. Det kändes som att jag stod stilla och Janne bara flög förbi.

Det sjätte och sista loppet gav jag allt. Jag skulle komma före honom upp. Och jag lyckades. Nästan. Jag låg en bit före fram till den där extra knixen. Men återigen. Väggjäveln stod där och det tog stopp. Han pressade sig förbi och trots att jag tog igen några meter poå utlöpet så kom han fram två meter före. Bittert. Men okej ändå.

Förra veckan snittade jag sex lopp på 53.22. Var rätt missnöjd med tanke på att jag för en bunt år sedan. När man var ung och allert. Pressade loppen kring 48-49 sekunder. Idag gick det snabbare. 51.56 hamnade snittet på. Alltså mer än 1.5 sekunder snabbare per lopp. Kanske har jag kommit in lite i de snabbare farterna nu. Eller så var det att jag hade sällskap som pressade mig lite extra. Bra var det i alla fall. Dessutom med ett fin 24km pass i benen från igår.

Nu har jag återfått känseln i benen och lungorna. Hjärtat har lugnat ner sig lite. Och det är dags att ge sig i väg till idrottshallen för att träna handbollstjejerna. Givetvis i backe där också. Men idag tror jag att jag ska inte en lite mera passiv tränarroll. Benen vill nog inte mer än stå bredvid och säga åt dem vad de ska köra och tänka på.