Vad gör jag inte för min vad

2009-12-19 21:14   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Jag hade tänkt avsluta "höstterminen" med en intensiv träningsvecka men det ville inte min kropp. Eller snarare är det bara vänster vad som inte hängde med hela vägen.

Det hela började onsdagen den 9 december på kickboxningen då jag fick en lätt sträckning i vänster vad men inte värre än att jag klarade fredagens träning utan problem.

Jag hade planer på att pröva de andra gruppträningarna på jobbet: step-up, jympa, julmix och skivstång utöver min vanliga träning. Måndagen började bra med kickboxning på morgonen och step-up till lunch. Jag kände mig lite sliten på tisdagen så jag skippade jympan. På onsdagens morgon-kickboxning gjorde vänster vad sig till känna igen.

Lunchpasset var "julmix" då vi ledare bjuder på en timmes blandad träning till julmusik och iklädda julröda kläder och tomteluva. Jag ledde 6 minuter skuggboxning direkt efter jympa-uppvärmningen. Sen följde 6 minuter styrka innan nästa pulshöjande jympa i sex minuter.

Och där, under jympan, gav vänster vad upp. Det kändes som om någon högg en vass kniv rakt in i vaden.

Trots vaden hängde jag med på nästa styrkepass och den avslutande stretchingen. Sen haltade jag till omklädning och dusch. Eftermiddagen tillbringades med benen på skrivbordet och tangentbordet i knät. Med en sådan arbetsställning fick jag många kommentarer av de som passerade mitt rum.  :-)

Morgon och kväll smörjer jag in vaden med Ibumetin-salva och resten av dagen haltar jag. Det fungerar att gå med lätt böjt ben och inte skjuta ifrån med foten/tårna. Idag upptäckte jag också att vaden är öm på insidan av benet så jag kommer koncentrera insmörjningen till det området.

Fram till julafton kan min vad få vila men sen ... oj, vad jag ska träna igen.

Så totalt helt slut

2009-12-11 10:24   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

När vår huvudtränare kör passen blir det ofta mycket grundträning så idag blev det säck och styrka.

Jag är helt slut!

Det kändes inte allt för jobbigt under själva passet, han liksom "lurar" en så att jag jobbar hårdare än jag tror. Men nu är jag slut i hela kroppen. Benen darrar när jag går, rygg och mage ömmar lite och jag kan knappt lyfta händerna för att skriva på tangentbordet. Det är t o m så "illa" att mina biceps ömmar.

Får man sympatier av sina arbetskamrater då? Nä!

- Kul att höra att du är mänsklig och kan få träningsvärk, var en kommentar.  ;-)

- Håller du på och tränar får du skylla dig själv, var en annan kommentar.

Så nu sitter jag här och finner tröst i att läsa era bloggar på Shapelink. Ni kan väl ändå tycka lite synd om mig. För även om det beror på något kul som med tiden kommer göra gott (jag blir starkare) så känns det inte speciellt lustigt just nu.

200 watt är riktigt bra!

2009-12-08 19:57   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

Jag har gjort ett arbetsprov, ni vet ett sånt där då man trampar sig trött på en cykel och sitter fast med en massa sladdar som mäter en massa värden.

Orsaken till arbetsprovet är att jag ibland blir blå om läpparna när jag tränar. Att läpparna blir blå kan tyda på att man inte syresätts korrekt. Det har naturligtvis oroat mig och jag har varit rädd för att det är hjärtat som inte orkar. Men nu har de tittat, mätt och kollat i stort sätt allt och jag vet nu att mitt hjärta och mina lungor är starka.

Men arbetsprovet visar att syresättningen av blodet sjunker när jag når "Mycket ansträngande" (antar att det är en s k Borg-skala), vilket för mig infaller strax efter 185 watt. Trots det klarar jag att öka ansträngningen till 200 watt innan kraften tar slut.

Jag förstod ganska snabbt att 200 watt var bra gjort för en kvinna i min ålder, men hur bra? Tja, som riktvärde fick jag att det inte alls är ovanligt att kvinnor "i min ålder och storlek" har maxgränsen 135 watt. Tränar man regelbundet brukar en kvinna "i min ålder och storlek" når upp till 160 watt. "Mellan tummen och pekfingret" så är 200 watt normalt för en kille i 30-års åldern påstod de.

Finns det någon här på Shapelink som vet hur många watt ni klarar?

Fullärd

2009-12-02 10:03   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Jag har äntligen lärt mig tornadosparken!   :-)

Den sitter varken högt eller är speciellt vacker. Armarna far som väderkvarnsvingar och balansen saknas helt. Men jag vet hur den ska utföras.

Nu ska det nötas och nötas och nötas. Mitt största hinder är att jag saknar spänsten i benen så hoppet blir inte tillräckligt högt. Men skam den som ger sig.

Så nu lever jag på hoppet.  ;-)

Skev självbild

2009-11-29 19:29   0 Likes   2 Comments   1 Image

Share

För några år sedan reagerade jag varje dag då jag torkade mig efter duschen, på överarmen hade jag "en knöl". Min första tanke var alltid cancer-svulst! Men jag lärde mig till slut att det var en biceps på tillväxt.

I veckan reagerade min son, och då talar vi om en 17-åring som tränar på gym, på mina överarmar.
- Vilka överarmar! De är ju kralliga, uttryckte han sig.

Jag tittade på dem men såg bara mina vanliga lite feta och slappa armar. Men så ställde jag mig framför spegeln och spände dem så där som man sett bodybuilders göra och ... jo, det var nog muskler där.

Vi jämförde och mätte överarmar, min son och jag. Det skiljer bara en centimeter, till min sons fördel.

Jag får nog uppgradera min självbild. :-)

Attached images

 

Kan man vara mer passiv än jag var i helgen?

2009-11-23 09:53   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Lördagen tillbringades med ett film-marathon, sju filmer från 07:30 till 01:00. Pizza till middag samt chips och läsk under tittandet. Magen var inte i det bästa skicket på söndag morgon då jag satte mig i bilen för övningskörning.

Jag lär mina två söner köra bil och på helgerna vill de ha "intensivkurs" så jag satt still i bilen från 11:00 till 16:00. Sen tog vi hamburgare med pommes frites i ett gatukök innan vi fortsatte övningsköra till 18:00.

Huvudet har fått jobba både lördag och söndag men kroppen... *suck*

Har bestämt mig för lättare mat under veckan och långa promenader på lunchen. Snart kommer julen med pepparkakor, glögg och annat onyttigt. Tills dess måste jag ha en "buffert" för det.

Svagt blå och fortfarande öm

2009-11-19 22:00   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Väskan är packad och träningskläderna framlagda. I morgon är det dags igen för träning. Det blev ingen blåtira efter onsdagens träning men jag är fortfarande rätt öm vid kindbenet. Om man tittar noga kan man även se att jag är lätt blåfärgad.

Nägra av de som jag tränar med ska tävla den 5 december på All Style Open. Innan tävlingar brukar det bli mer sparring men jag tror jag står över det om det blir så imorgon. Jag vill inte riskera att min svagt blånyanserade kind blir kraftigare färgad.

Ha en skön kväll och tänk på att vila ärlika viktigt som träning om man vill bli starkare, snabbare och bättre.

Det började bra

2009-11-18 11:36   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Passet inleddes med en lätt uppvärmning, eller så har min kondition blivit bättre. Det var i alla fall en skön uppvärmning som gjorde mig varm men inte allt för trött. Sen blev det höga sparkar, precis vad jag gillar. Kombinationen roundhouse + wheelkick är så skööön.  :-)

Därefter blev det något helt nytt och jag blev nybörjare igen. Att greppa och slänga iväg motståndarens roundhouse har vi övat på tidigare (och jag var inte bra på det då heller). Men nu skulle vi komplettera med en wheelkick. Oj! Det blev mycket nytt för hjärnan. Fick till det ganska bra till slut och kände att med lite hastighet (och balans) så är detta en riktigt kul kombination.

Sen avslutades passet med lätt sparring. Jag var ofokuserad och långsam så jag fick ta rätt mycket stryk. Och så hände det... Min motståndare slänger upp en roundhouse i huvudhöjd. Jag är inte alls med och den tar i kindbenet.

Tur att det var lätt sparring annars hade jag varit golvad. Istället fick vi avbryta och jag satte mig med en kall vattenflaska mot kindbenet. Jag hoppades innerligt att det inte skulle bli en blåtira.

Väl på jobbet kommer smärtan. Det gör inte så himla ont men oron för en blåtira finns kvar. Det börjar synas lite blått på kinden men inte så att det syns tydligt. Däremot har jag hela tiden en lätt molande värk. Jag följer alla råd jag får: kyla, lätt masage och håll ansiktet uppåt (så gott det går vid en dator). I kväll blir det Hirudoid (kräm mot blåmärken) och att sova på rygg.

Men "den som sig i leken ger..."

Jag är inte sämre än de andra

2009-11-16 21:44   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Nu har vi i över en vecka ägnat oss åt säckträning. Jag tror att de vill få oss att slå och sparka hårdare (än vad vi kan mot mitsar och i sparring).

Det svåra är inte att slå hårt utan att de ber oss göra "valfria slag- och sparkkombinationer". Fantasin tryter liksom något snabbare än orken. Man börjar så glatt med jabb, cross, krok, roundhouse, uppercut, mm. Men efter en minut eller så är man glad om man lyckas klämma in en krok bland alla raka slag. Det känns som alla andra runt omkring lyckas testa wheelkick, backfist och tornados - medan jag bara slår raka slag.

Sen när vi byter (jag håller säcken still medan någon annan slår och sparkar) så ser jag att jag absolut inte var ensam om fantasilösheten. :-) 

Men jag drömmer om den dagen jag enkelt slänger in en wheelkick, yxspark eller (drömmer mig bort) en tornadospark i mina "valfria kombinationer".

vilja o' vilja

2009-11-11 10:11   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

I morse klockan kvart över sex kändes det som en väldigt dum idé att ge sig iväg och träna. Kroppen kändes tung och pulsen var nog fortfarande i viloläge trots att jag lyckats både klä på mig (träningskläderna) och äta en snabb liten frukost (ett glas filmjölk).

Men halvsju drog jag ändå på mig överdragskläderna och klev upp å cykeln. Jag trampade på lite fortare på en lägre växel bara för att försöka få fart på blodomloppet.

Men väl inne på träningen stod jag ändå och jäspade i väntan på att det skulle sätta igång. Uppvärmningen och första kombinationen kändes så otroligt jobbiga ... men sen vände det.  :-)

En inspirerande kombination med höga sparkar fick både huvud och kropp att vakna och tycka livet var underbart. För att inte tala om känslan efteråt när man helt slut sitter och stretschar och vet att man blivit lite bättre, lite starkare. Ja, då ser man fram emot att ge sig iväg tidigt fredag morgon till nästa pass.

Motivationen kommer inte alltid frivilligt, den måste övertalas ibland.